Ju mer exceptionell en människa är i något avseende (intelligent eller dum, fysisk stark eller liten och svag, vacker eller ful, etc), desto mer avviker hon från normen. Ju mer människan avviker från normen desto ensammare blir hon. Vilket är samma sak som att det finns färre och färre människor av samma sort (som avviker från normen lika mycket på liknande sätt och åt samma hål).
"Lika barn leker bäst" sägs det. Och vem vill man vara tillsammans med om inte med sina likar? Hur många dumma vill umgås med de kloka, eller tvärtom? Hur många vackra människor vill dejta nån som är ful? Hur många erfarna idrottsmän föredrar att träna med en nybörjare? Och så vidare...
Ju fler egenskap (eller nivåer) som skiljer desto mindre blir ens chanser att hitta en like, för att inte tala om det sociala trycket (förväntad normal fördelning). Till exempel: hur bemöts en mycket ung och vacker kvinna som går hand i hand med en ful gammal man (eller tvärtom). Hur många ogillande blickar får de efter sig? Därför är det så få som ens vill försöka.
Men det förekommer undantag. T.ex. om två mycket intelligenta människor träffas så kan det uppstå en stor dragningskraft trots många klyftor (ålder, social status, utseende, etc.). Däremot, om dessa människor vågar att visa sin kärlek beror på hur modiga (eller fega) de är... och, förstås, på nivån av det sociala förtryck.
