Måndag. Första dagen på jobbet. Jag går runt och kollar läget. Allting är nytt och obegripligt men vackert. Lokaler är finna och ljusa, massor med fascinerade maskiner. Allting sitter på sitt rätta plats och verkar fungera bra. Vackra tavlor hänger på väggar blandade med lite bilder från erotisk kalender. På eftermiddag ansluter jag mig till en grupp som får gajdat tur runt om i fabriken. Jag fixar ett block och är beredd att anteckna. Jag har ju trots allt ett konsult uppdrag att skötta fast den vet jag ännu inte så mycket om och än mindre hur den ska genomföras. Dessutom saknar jag erfarenheter från arbete i industriella sammanhang. Hur som helst, jag följer min kollega som har dragit mig i det här och försöker sätta mig in i lägget. Han visar oss runt och förklarar hur allting fungerar – imponerande! Vilken detaljkännedom! Senare tar han mig åt sidan och går in på djupet i mitt eget projekt, ge mig tips om hur jag ska börja. Vad trist - nej, jag menar spännande (fast hans egen projekt verkar mera intressant, rena Agatha Christi).

Så här ser det ut, för ett eller ett och ett halvt år sedan har det börjat framträdda underliga fenomen på många av fabrikens produkter. Sedan dess har man ägnat mycket tid för att lista ut vad det var. Hittills har man lyckats med att ge fenomenet ett passande namn "måsvingar", ta massor med vackra bilder och klassificera dem. Man har också anlitat en mängd ljushuvud (konsulter) för att lösa problemet. Varav min kompis Björn var en av dem. Efter ett halvt år av ansträngningar kom han på den ljusa iden att medan han och de andra brottades med att lösa "måsvingars" problem så skulle det inte skada att någon under tiden tog vara på de skadade produkter och försökt att återanvända det som räddas kan. Och det blev jag.

Där sitter jag och pilar på några kasserade glaspaket med avsikten att spjälka lås det yttersta skiktet utan att skada de övriga för att vid senare tillfälle återställa allting till hur det var. Av 10 st. klarar jag nu ca 2. Mycket känsligt - rena hantverkares jobb. Skiktet är bara 0,7 mm tjock. Verktyget är uruselt. Återstår att öka fingrarnas känslighet. Men fingrarna trycker och glaset spricker medan tankar skenar i väg. Jag försöker sammanfatta allt jag har mottagit hittills.

Det finns alltså produkter som får "måsvingars" problem och det finns de som klarar sig undan. Till exempel den serie som göres för USA. Den klarat sig nästan helt och hålet. Vad kan det vara för något som skiljer de åt? Jag kollar med Björn (han är värdigt hjälpsam). Uppmärksammar det faktum att produkten sändes i lösa delar för att sedan monteras där borta. Vad är det då amerikanerna gör på annat sätt? Frågar igen. Det ser ut som allting är samma. Kan det då vara batteri? Här kopplar man in dessa och sedan förvarar. Gör de det likadant i USA? Går det att kolla upp? Inte så enkelt. Visserligen kan man ringa och fråga men något svar ska man inte räkna med. Först ska frågan behandlas av någon chef. Sedan ska det kontrolleras och godkännas av en annan chef och sedan kommer det att visa sig att de är inte alls intresserade att avslöja hur deras process är uppbygd som det har redan hänt tidigare. Död spår alltså. Tänker vidare. Hur kommer det sig att man fått problem nu? När tillkom den och hur har man uppmärksammat den?

Problemet har börjat visa sig sedan de har anställt en bättre produktions chef. Först då kom produktionsnivå ikapp med efterfrågan. Och eftersom det tar ca en månad för "måsvingar" att växa fram till synligt storlek så blev den synlig även för fabrikens kontrollanter först nu, alltså för ett par år sedan. Säg efter det att det är bra med duktig folk på viktiga arbetsplatser...

Hur som helst, med lite mer insamlade fakta fortsätter jag tänka vidare. Jag får fram att den amerikanska serien har en till synes annan elektronik. Den ser annorlunda ut och har lite olika komponenter. Kollar med elektronik killar – nej, allting är samma, säger deras chef.. Suck, säger jag bara.

Nästa ledtråd pekar mot hållarens form och material. Vad är det för plast den är gjort av? Kan den leda till sådan skada? Ingen vet. Det är därför det heter forsknings uppdrag, antar jag. Det finns ju inget facit. Men facit fanns...

Dagen därpå kastas jag in i krismöte med mekanikens grupp. Efter någon timmes diskussion kommer jag fram till följande slutsatser. Det verkar som det är en akut problem. Löser man inte det snarast så blir det först försäljnings stopp i samtliga länder och sedan produktions stopp, och sedan är det bara att lägga ner fabriken. Alla har kopplats på med att bidra med lösningen till "måsvingars" problem. Nästa dag ska jag vara med i ett möte med elektronikgruppen. På eftermiddag bör jag diskutera lite med elkillar, sedan ska jag få tid för att förbereda mig mer och nästa dagen förväntas jag kunna bidra med nåt vettigt också. Min egen projekt ligger på hyllan. Ingen bryr sig om det.

Vid nästa dagsmötte får jag ingen plats alls för att yttra mig. Elektronik chefen, Ingemar svävar ut i en timmers bravad på atomär och molekylär nivå. Alla sitter och lyssnar som förhäxade. I början var det informativt. På det yttersta skiktet som jag ska utveckla metod för att ersätta, lägger man omväxlande sex lager silver och skiseloxid av några atomens tjocklek för att filtrera bort det oönskade infraröd strålning. Så lång var det intressant. Men sedan gick han in på vad som kunde gå snett där. Jag försökte uppmärksamma honom att det fans produktserier som hade gått igenom samma process men klarat sig undan problemet. Alltså ligger fel någon annan stans en vid denna, mycket känsliga tillverkningsfas. Men han känner sig trygg, bredder ut sina vingar och fortsätter med sin monolog. När möten var slut lyckades jag klämma till en fråga. – Är det en grundforskning som vi ska bedriva på högsta nivå för att klargöra allt om processen in i minsta detalj? Eller ska vi se till att bli av med problemet? I så fall behöver vi inte gräva in oss i fysiken så djupt. Det borde räcka med att kolla upp de olika drabbade och icke drabbade serier och få fram vad är det som skiljer dem åt. Alla nickade tankfullt och tittade imponerande rakt in i Ingemars mun. Möten var över.

Jag fortsätter att forska på egen hand. Det ser ut som jag har gjort bort mig reellt. Ingemar har slutat hälsa på mig. Andra låtsas som ingenting hänt. Jag har blivit genomskinlig som luft. Ingen fara, jag har varit med om det förr. Försöker pumpa min kollega på flera detaljer. Fortfarande imponerad över hur mycket kunskap hade han hunnit samla hittills. Levande uppslagsverk! Jag kommer knappt ihåg tiondel av vad han slänger ur sig på en fråga. Och han bara fortsätter och fortsätter att svara. Jag ber honom att sammanställa alla likheter och olikheter emellan de olika serier i form av en tabell. Det ger mig chans att få överblick på det hela. Under tiden plockar jag isär några av deras produkter från olika serier. Studerar dem noga i alla detalj och antecknar.

Nästa upptäckt pekar mot solcellar. Det ser ut som om de finns bara i de drabbade serier. Första impulsen kolla med elektronik killar. Men minnen hinner ikapp mig innan jag ens reser från stolen. Ja – ja, det finns andra sätt att få information också. Så småningom får jag tillgång till faktatabellen. Det ser mörk ut. Alla komponenter finns omväxlande i alla serier, drabbade som icke drabbade. Att finna en kausal samband i detta röra verkar omöjligt. Funderar på om att jobba lite med mitt eget projekt. Men den löper längs en linjärt utvecklingskurva som jag inte kan göra någonting åt. Jag är beroende av andra människors medverkan. De första försök har get positiva resultat och nu av mig återvunna glaspaket ska testas. Först ska de igenom samtliga optiska tester - skanning, homogenitet, spridning, brytning. Sedan plockar jag dem isär, preparerar och in på återlaminering. Till slut måste de klara sig igenom alla optiska tester igen. Det kommer att ta tid. Mycket tid. Tiden för mig är ingen bristvara. Nästan tvärtom.

Jag funderar på att lösgöra en digital kamera från mikroskop och ta lite bilder. Bilder är min passion och konstnären inom mig börjar ta överhand. Bilder från mikroskop har jag redan tagit så många att Björn börjat antyda att han har svårt komma åt sitt arbetsplats (mikroskop är nämligen ansluten till hans dator). Jag föreslår att ta bilder på hela glaspaket för att sedan summera dem grafiskt. Han finner ingen nytta av en så omfattande arbetsinsats, ärligt talat inte jag heller, åtminstone för tillfälle. Jag lägger ner tanken. Fyller tiden med att bekanta mig med arbetarna där nere. Själv sitter jag på andra våningen i ett väl möblerad rum med automatiska ljusgardiner och två datorer ständigt anslutna till internet, arbetsmikroskop och annat forsknings jocks. Men i själva fabrikslokalen är inte så gilla där heller. Mycket ljusa rum, bekväma arbetsplatser. Alla har fina fåtöljer att sitta i. Maskiner klickar och tickar som sweisiska klockor, ren luft pumpas in. Några har datorer på deras bord. Man pratar inte så mycket men verkar ha trevligt ändå. Ibland flinar nån åt mitt håll. De är nog lite nyfikna på vem jag är som springer här stup i kvarten och be dem att göra det ena efter det andra. Det känns lite svårt att komma in. Däremot när jag väl börjat prata lite privat plötsligt staplades alla omkring mig. Alla utom tjejer. Det anstår inte dem att visa sitt intresse för öppet. De låtsas som ingenting. Ord efter ord växlas fram och tillbaks. Jag berättar om att precis innan jag har fått detta uppdrag lyckades jag överanstränga min rygg och axlar under två helgers intensiv gymnastikkurs och oavbrutet träningspass där emellan med massor av lyft och pass. Och när jag äntligen fixat en massör, mycket trevlig tjej dessutom, så vipps är jag på väg hit. Men det var inget problem, sa de, för att en av kilarna är proffs massör så det går att ordna massage. Jag visar de lite akro på platsen, de erbjuder att spela kort. Nu är jag liksom en av dem. Fast problem återstår. Måsvingar svävar någonstans i det undermedvetna...

Andra veckan har börjat. Nu är jag helt upptagen med mitt egen projekt. P.g.a. viss missförstånd måste jag göra om alla mina tester som tar 20 dagar att genomföra. Att producera testmaterial ta tid också. I alla fall med nuvarande experimentella metoder. Att få fram en industriell maskin är också en del av mitt projekt men det lär nog dröja innan den är klar. Lasse — en av deras bästa mekaniker från verkstad har redan försökt. Nu ligger han lågt, ingen vidare suggen på att fortsätta.